Först ska jag bara berätta vad den handlar om.

Huvudpersonen är en kille som är 15 år. Han hetter Sakkarias. För två år sedan blev hans flickvän kidnappad och man hittade inte henne. Sakkarias och hans mamma flyttar mycket och när de flyttar till Lund två år efter att Sakkarias flickvän har blivit kidnappad, så får Sakkarias syn på en tjej i hans klass som ser exakt ut som hans flickvän som blev kidnappad. Man hon säger att det inte är hon...

Kapitel 1
Små obekanta hus glider sakta förbi när jag promenerar längs gatan. Det är sent. Jag har precis flyttat från Göteborg hit till Lund. En stad som jag aldrig varit i innan, men helt plötsligt ska flytta till eftersom mamma får för sig att - “Lund är den perfekta staden för oss, dit måste vi flytta! Eller hur, Sakkarias?”. Det var det hon sa till mig en eftermiddag när jag precis kommit hem från skolan. Självklart vägrade jag flytta. Jag hade det bra i Göteborg. Jag hade mina polare och hatade att behöva skaffa nya. Men den egentliga anledningen till varför jag inte ville flytta var för att de senaste sju åren hade vi nästan inte gjort annat än just det, flytta. När vi kom till en ny stad var det alltid samma sak, mamma ÄLSKADE varje ny stad vi kom till, och jag överdriver inte. Hon skaffade nya vänner direkt, hittade ett nytt jobb, olika i varje stad. Hon hittade en skola till mig, hon var överdrivet bra på det. Även om det var mitt i terminen eller om det bara var någon vecka innan lovet, så fick hon in mig. Även jag hade mina ritualer. Varje gång jag kom till en skola fick jag allas uppmärksamhet, jag sög in den och visade att jag var van vid att vara i rampljuset. Efter första dagen hade jag alltid en skara elever efter mig. Jag var lärarnas favorit också. Jag var bra i allt och störde inte på lektionerna. För andra var det kanske inte det bästa att byta skola mitt i höstterminen i nian. Men det gjorde inte mig något. Jag kunde redan allt man skulle i nian, för att inte säga mer, och lärarna uppfattade direkt att jag var en exemplarisk elev.
Men sedan kom alltid den dag då mamma kraschar och allt blir en enda stor röra. Staden som hon ena dagen bara älskade är helt plötsligt den värsta hon kan tänka sig. Sedan bestämmer hon sig för att flytta och jag har inget annat val än att packa ner allt jag vill ha kvar i en kartong och flytta med.
Jag fortsätter gå utan att veta vart jag är på väg. Och då händer det jag kommer till att tänka på det som jag alltid undviker att tänka på. Men det är oundvikligt och alltid ännu svårare när vi precis har flyttat.
Det var för två år sedan nu, en vecka innan min mamma bestämde sig för att flytta för tredje gången på fem år. Jag hade en flickvän. Hon betydde allt. Jag brydde mig inte om att mamma tjatade och sa att jag borde tänka mer på henne än på Jennifer. Jen. Det var så hon hade hetat.
Jag ruskar på huvudet, heter. Hon lever det måste hon göra. Men om sanningen ska fram så ingen aning. Det hela började med att det knackade på dörren en dag. Utanför stod Jens föräldrar. Mamman, Marie, hade rödgråtna ögon och pappan, John, hade en allvarlig min och stod med armen om sin fru.
”Får vi komma in?”, frågade han stelt.
“Visst” Jag sköt upp dörren, knappt medveten om vad jag gjorde. Jag hade tankarna på annat håll och tänkte inte på att Johns stela kroppsspråk var mycket annorlunda mot hur han brukade vara. Och inte heller tänkte jag på anledningen till varför Maries ögon var fuktiga av tårar.
“Vi har dåliga nyheter, Sakkarias.”
Med ens var jag tillbaka i verkligheten.
“Jennifer är borta. Polisen letar överallt men kan inte hitta henne.” Hans röst, knappt mer än en viskning. Jag fick luta mig framåt för att höra ordentligt. Han fortsatte:
“Man har hittat några av hennes saker i utkanten av staden, men de är för utspridda och inte till någon hjälp”
Marie brast i gråt. John strök henne över ryggen för att trösta, men tittade sedan år mitt håll igen. Blicken var plågan.
“Polisen säger att de inte kommer hitta henne om ingen ringer och ber om en lösensumma. De fruktar att hon redan kan vara död.”
Marie började snyfta hysteriskt. Hon skakade och stora, blanka tårar trillade ner för kinderna. Hon såg hemsk ut. Med det blonda, alltid så välordnade, håret som en enda stor höstack. Hon hade fort farande sina arbetskläder på sig. Det brukade hon aldrig ha vid den här tiden efter jobbet.
Jag tittade tvivlande på Johan. Jag kunde inte tro det. Jen. Min egen Jen. Kidnappad av ett par idioter och kanske till och med död. I vilket fall som helst, så var hon borta.
”Jag är ledsen”
Johns röst. Gud, vad jag önskade att det här bara var en dröm. Något som mitt huvud fantiserat ihop. En mardröm.

Veckan som följde gjorde jag inte ett skit. Praktiskt taget så satt jag bara och deppade hela tiden. Jag sökte tröst hos Jens bästa kompis Erika. Vi sa inte mycket till varandra, men det kändes tryggt att dela sin sorg med någon som kände lika dant. När den veckan hade gått meddelade min mamma att hon ville flytta till Göteborg.
”Det blir perfekt för dig”, sa hon bestämt när jag protesterade. “Du slipper ifrån den här sorgliga stämningen och kan börja om på nytt”
Jag ville inte börja om på nytt, ville inte släppa taget om hoppet att Jen fortfarande levde. Men jag såg på mamma att hon tyckte att hon hade vunnit striden. Jag lät henne tro det. Det var ingen mening med att protestera, hon fick alltid som hon ville. Min mormor hade kallat henne för bortskämd skitunge när mamma var liten.
Så vi flyttade alltså till Göteborg och nu är jag här, i Lund. Jag började bli trött så jag vände om och började gå tillbaka till huset. Huset. Jag kommer aldrig att kunna kalla det hem. Eftersom Jen inte finns här.

Det var första kapitlet. Jag har inte en aning om när andra kapitlet kommer vara klart. Men det kommer ta tid, det kan jag säga...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag bestämmt mig. Jag ska byta blogg. Jag har bara haft denna bloggen i några månader men jag känner för att byta tillbaka till blogg.se av olika skäl. Bland annat så tycker jag att designen på bloggen är värdigt viktig och på bloggplatsen ä...

En underbar låt av Taylor Swift;   Untouchable                      TaylorSwift       ...

    Solen skiner hela dagarna, det blåser lagom mycket... Är det bara jag eller känns det som att sommaren är på väg?? Kom hem för en stund sedan efter att ha varit och ridigt i stekande sol och ett tjockt lager av damm. ^^'  Jag blev helt tor...

Nu har jag läst de första fem delarna i mangaserien I.N.V.U.   Det är inte en av de bästa jag har läst men det är faktiskt helt ok. Serien handlar om ett gäng undomar som alla något "problem" i livet. Svårt att förklara.   Ett litet provs...

Under lovet har jag inte varit så aktiv på bloggen så nu måste jag försöka bättra på det :) Men om jag inte skriver något alls så beror det antingen på att jag inte har tid att skriva eller att jag inte har något alls att skriva om. Bara så att  ...