Dagens Låt Är:

Jason Mraz - Did I Fool Ya

   <---- Klicka :)

And I say, did I fool ya?
Didn't daddy fool ya?
He go once, he going twice He go for 35 or 40
He go once, he going twice He go for 45 or 50
He go once, he going twice He go 55 or maybe he will make it up to 65
He go once, he going twice Aint it nice price wise?
I gotta a nice life for the price

Jey, ny musik till iPoden :)

De nya skivorna jag har lagt till:

1. Prinsessor - Laleh

2. Warning - Green Day

3. Minnah Karlsson - Minnah Karlsson

4. Jay Smith - Jay Smith

// MajaSofia

Då har skolan börjat igen...

Idag var inte så farligt eftersom vi bara gick mella 8.30 - 14.00

Men om någon vecka kommer jag nog att ha tröttnat igen... Men var skola är lite annorlunda nu. Vi har fått ett nytt klassrum och nytt bibliotek bland annat :)

Just nu sitter jag och lägger till musik på min iPod. Jag har ändå inget bättre för mig...

//MajaSofia

Dagens låt är:

Green Day - Good Riddance (Time Of Your Life)*

*KLICKA PÅ LÅTEN/ARTISTEN FÖR ATT LYSSNA!

Ajaj, har glömt att skriva...   

Men jag har haft en del att göra, jag håller på att rensa ut en massa saker från mitt rum. Jag har ett ganska så stort skåp (det tar iaf mycket plats i rummet..) som jag måste tömma eftersom jag ska byta ut det mot något annat som inte tar så mycket plats.

Jag har tänkt byta ut det mot, antingen, ett mindre skåp eller en fötölj och hyllor ovanför.... Jag har inte bestämt mig än. Men å andra sidan så är jag inte där än, jag har fortfarande mycket att rensa ut. Jag visste att jag hade mycket saker i det skåpet men inte SÅ mycket!

Men det är väldigt jobbigt att rensa ut, inte bara att det tar tid och så utan allt detta ... Skräp? ... De ger mig så många minnen av saker som jag hade glömt bort. En teckning eller något annat pappersvärk, de har alla en historia. När jag tar fram något som jag gjort för flera år sedan så kommer minnen av den stunden då jag gjorde den fram.  Jag kan komma ihåg bl.a hur gammal jag var, var någonstans jag gjode den och varför, hur jag fick iden. Jag får tibaka de känslorna jag kände när jag höll på med den. Det är rätt så coolt. :)

Men de här minnena får jag bara när jag tar fram det jag har gjort. Så när jag slänger sakerna så känns det som att radera ens minnen...

Det är av den andledningen som jag har behållt allt (som finns i det skåpet) så länge. Men ni måste de bort, det mesta iaf..

//MajaSofia

Dagens Låt är:

Kesha - C U Next Tuesday

So I'll see you next Tuesday
If I ever get desperate
Or I'm so beyond faded
Just said I'll see you next Tuesday
Kinda nice how this morning I would sit around waiting
And I'm not just being cold I'm just watching you pretend
Like your heart is on your sleeve when I know you have a girlfriend
I'll see you next Tuesday
Oh oh, oh oh, oh

Den senaste tiden har jag varit i full gång med att fotografera.

Jag har lånat min pappas systemkamera och fotat allt som kommit i min väg :)

Så nu tänker jag dela med mig av de bilder som jag blivit mest nöjd med.

Obs! bilderna är tagna under jultiden, så vissa av dem kan vara lite juliga...

    Is på mitt fönster! :)                     

Först ska jag bara berätta vad den handlar om.

Huvudpersonen är en kille som är 15 år. Han hetter Sakkarias. För två år sedan blev hans flickvän kidnappad och man hittade inte henne. Sakkarias och hans mamma flyttar mycket och när de flyttar till Lund två år efter att Sakkarias flickvän har blivit kidnappad, så får Sakkarias syn på en tjej i hans klass som ser exakt ut som hans flickvän som blev kidnappad. Man hon säger att det inte är hon...

Kapitel 1
Små obekanta hus glider sakta förbi när jag promenerar längs gatan. Det är sent. Jag har precis flyttat från Göteborg hit till Lund. En stad som jag aldrig varit i innan, men helt plötsligt ska flytta till eftersom mamma får för sig att - “Lund är den perfekta staden för oss, dit måste vi flytta! Eller hur, Sakkarias?”. Det var det hon sa till mig en eftermiddag när jag precis kommit hem från skolan. Självklart vägrade jag flytta. Jag hade det bra i Göteborg. Jag hade mina polare och hatade att behöva skaffa nya. Men den egentliga anledningen till varför jag inte ville flytta var för att de senaste sju åren hade vi nästan inte gjort annat än just det, flytta. När vi kom till en ny stad var det alltid samma sak, mamma ÄLSKADE varje ny stad vi kom till, och jag överdriver inte. Hon skaffade nya vänner direkt, hittade ett nytt jobb, olika i varje stad. Hon hittade en skola till mig, hon var överdrivet bra på det. Även om det var mitt i terminen eller om det bara var någon vecka innan lovet, så fick hon in mig. Även jag hade mina ritualer. Varje gång jag kom till en skola fick jag allas uppmärksamhet, jag sög in den och visade att jag var van vid att vara i rampljuset. Efter första dagen hade jag alltid en skara elever efter mig. Jag var lärarnas favorit också. Jag var bra i allt och störde inte på lektionerna. För andra var det kanske inte det bästa att byta skola mitt i höstterminen i nian. Men det gjorde inte mig något. Jag kunde redan allt man skulle i nian, för att inte säga mer, och lärarna uppfattade direkt att jag var en exemplarisk elev.
Men sedan kom alltid den dag då mamma kraschar och allt blir en enda stor röra. Staden som hon ena dagen bara älskade är helt plötsligt den värsta hon kan tänka sig. Sedan bestämmer hon sig för att flytta och jag har inget annat val än att packa ner allt jag vill ha kvar i en kartong och flytta med.
Jag fortsätter gå utan att veta vart jag är på väg. Och då händer det jag kommer till att tänka på det som jag alltid undviker att tänka på. Men det är oundvikligt och alltid ännu svårare när vi precis har flyttat.
Det var för två år sedan nu, en vecka innan min mamma bestämde sig för att flytta för tredje gången på fem år. Jag hade en flickvän. Hon betydde allt. Jag brydde mig inte om att mamma tjatade och sa att jag borde tänka mer på henne än på Jennifer. Jen. Det var så hon hade hetat.
Jag ruskar på huvudet, heter. Hon lever det måste hon göra. Men om sanningen ska fram så ingen aning. Det hela började med att det knackade på dörren en dag. Utanför stod Jens föräldrar. Mamman, Marie, hade rödgråtna ögon och pappan, John, hade en allvarlig min och stod med armen om sin fru.
”Får vi komma in?”, frågade han stelt.
“Visst” Jag sköt upp dörren, knappt medveten om vad jag gjorde. Jag hade tankarna på annat håll och tänkte inte på att Johns stela kroppsspråk var mycket annorlunda mot hur han brukade vara. Och inte heller tänkte jag på anledningen till varför Maries ögon var fuktiga av tårar.
“Vi har dåliga nyheter, Sakkarias.”
Med ens var jag tillbaka i verkligheten.
“Jennifer är borta. Polisen letar överallt men kan inte hitta henne.” Hans röst, knappt mer än en viskning. Jag fick luta mig framåt för att höra ordentligt. Han fortsatte:
“Man har hittat några av hennes saker i utkanten av staden, men de är för utspridda och inte till någon hjälp”
Marie brast i gråt. John strök henne över ryggen för att trösta, men tittade sedan år mitt håll igen. Blicken var plågan.
“Polisen säger att de inte kommer hitta henne om ingen ringer och ber om en lösensumma. De fruktar att hon redan kan vara död.”
Marie började snyfta hysteriskt. Hon skakade och stora, blanka tårar trillade ner för kinderna. Hon såg hemsk ut. Med det blonda, alltid så välordnade, håret som en enda stor höstack. Hon hade fort farande sina arbetskläder på sig. Det brukade hon aldrig ha vid den här tiden efter jobbet.
Jag tittade tvivlande på Johan. Jag kunde inte tro det. Jen. Min egen Jen. Kidnappad av ett par idioter och kanske till och med död. I vilket fall som helst, så var hon borta.
”Jag är ledsen”
Johns röst. Gud, vad jag önskade att det här bara var en dröm. Något som mitt huvud fantiserat ihop. En mardröm.

Veckan som följde gjorde jag inte ett skit. Praktiskt taget så satt jag bara och deppade hela tiden. Jag sökte tröst hos Jens bästa kompis Erika. Vi sa inte mycket till varandra, men det kändes tryggt att dela sin sorg med någon som kände lika dant. När den veckan hade gått meddelade min mamma att hon ville flytta till Göteborg.
”Det blir perfekt för dig”, sa hon bestämt när jag protesterade. “Du slipper ifrån den här sorgliga stämningen och kan börja om på nytt”
Jag ville inte börja om på nytt, ville inte släppa taget om hoppet att Jen fortfarande levde. Men jag såg på mamma att hon tyckte att hon hade vunnit striden. Jag lät henne tro det. Det var ingen mening med att protestera, hon fick alltid som hon ville. Min mormor hade kallat henne för bortskämd skitunge när mamma var liten.
Så vi flyttade alltså till Göteborg och nu är jag här, i Lund. Jag började bli trött så jag vände om och började gå tillbaka till huset. Huset. Jag kommer aldrig att kunna kalla det hem. Eftersom Jen inte finns här.

Det var första kapitlet. Jag har inte en aning om när andra kapitlet kommer vara klart. Men det kommer ta tid, det kan jag säga...