För typ 2 månade sedan så skrev jag om en berättelse som jag skrivit. Den heter Nytt Liv. Vill du veta mer om vad den handlar om så klicka på den här länken: http://majasofia.bloggplatsen.se/kategori/98486-nytt-liv-berattelse-som-jag-skrivit/

Andra kapitlet är inte färdigt, men i det här inläggen så kommer jag att bjuda på ett litet smakprov. Plus Sakkarias (huvudpersonen) personbeskrivning :)

Personbeskrivning; Sakkarias

Sakkarias:     
                  Bakgrund: Har flyttat fem gånger sedan har var 8 år. När han var 13 blev hans flickvän Jennifer kidnappad. Man hottade aldrig henne. Han har aldrig riktigt  kommit över att han förlorat Jennifer. Hon var det enda han någon sin älskat. Han och Hans Mamma passar inte ihop. Men de måste hålla ihop eftersom de inte har någon annan. Sakkarias pappa lämnade honom när han var 5 år och den enda släkting han hade på fin mammas sida var hans mormor, men hon dog när har var 7 år gammal.
                  Utseende: Ljust brunt hår som han låter sin mamma klippa. Det är långt för att vara kille, tycker han, men det hänger inte ner iaf. Hans ögon är gröna, som gräs ungefär. Han är inte anmärkningsvärt lång, men inte kort heller.
                Vänner: Han har inte så stor erfarenhet av vänskap eftersom han aldrig har haft några riktiga vänner. Men när han träffa Simon så känner han något som han aldrig känt innan: Tilit.
               Intressen: När Jennifer försvann slutade han med alla fritidsintressen, han började istället tillbringa eftermiddagarna hemma på sitt rum, lyssna på musik eller något annat. Hans favoritband är Kent. Han har även börjat teckna,  men ingen annan vet om det.

Så ser personbeskrivningan av Sakkarias ut, än så länge..

Nytt Liv, Kap 2 Smakprov

Torsdagen den 21 Oktober 2010.
Det var idag det. Första dagen i min nya skola. Andra dagen här i lund. Jag ä trött och orkar egentligen inte gå till skolan. Men det är första dagen, så jag är tvungen. I alla fall om jag vill he den popularitet som jag blivit så beroende av den senaste tiden. Aldrig att jag skulle klara av att leva ensam. Inte för jag skulle kalla dem polare jag hade innan för vänner. Några riktiga vänner har jag aldrig haft. Men jag har aldrig behövt vara ensam i alla fall.
Så jag stiger  upp och går fram till de två flyttkartongerna som båda innehåller mina kläder. Mamma köper nytt hela tiden, så jag har mer kläder än prylar. Alla mina saker, förutom kläderna då, får plats i två skokartonger. Herregud. Jag öppnar den ena av flyttkartongerna och den var så full att jag blev rädd att rummet skulle svämma över av kläder. Jag drog ut hälften av kläderna och släppte ner dem på golvet, där de fick ligga. Sedan plockade jag ut lite kläder på måfå, bytte om och gick sedan ner i köket. Mamma var inte där, vilket inte förvånade mig. Om jag kände henne rätt så var hon och sökte jobb vid den här tiden. Jag önskar tyst för mig själv att hon skulle få ett jobb där hon jobbade nattid. Då är hon mindre ivägen. Radio står på och spelar ltar som jag inte känner igen. Typiskt mamma att glömma den på. Jag stänger av den och går mot kylskåpet. Jag heller upp lite fil i ett glas och dricker upp snabbt upp det. Sedan kollar jag på klockan, fem i åtta. Jag börjar kvart över. Så jag tar min skolväska och går mot hallen

Först ska jag bara berätta vad den handlar om.

Huvudpersonen är en kille som är 15 år. Han hetter Sakkarias. För två år sedan blev hans flickvän kidnappad och man hittade inte henne. Sakkarias och hans mamma flyttar mycket och när de flyttar till Lund två år efter att Sakkarias flickvän har blivit kidnappad, så får Sakkarias syn på en tjej i hans klass som ser exakt ut som hans flickvän som blev kidnappad. Man hon säger att det inte är hon...

Kapitel 1
Små obekanta hus glider sakta förbi när jag promenerar längs gatan. Det är sent. Jag har precis flyttat från Göteborg hit till Lund. En stad som jag aldrig varit i innan, men helt plötsligt ska flytta till eftersom mamma får för sig att - “Lund är den perfekta staden för oss, dit måste vi flytta! Eller hur, Sakkarias?”. Det var det hon sa till mig en eftermiddag när jag precis kommit hem från skolan. Självklart vägrade jag flytta. Jag hade det bra i Göteborg. Jag hade mina polare och hatade att behöva skaffa nya. Men den egentliga anledningen till varför jag inte ville flytta var för att de senaste sju åren hade vi nästan inte gjort annat än just det, flytta. När vi kom till en ny stad var det alltid samma sak, mamma ÄLSKADE varje ny stad vi kom till, och jag överdriver inte. Hon skaffade nya vänner direkt, hittade ett nytt jobb, olika i varje stad. Hon hittade en skola till mig, hon var överdrivet bra på det. Även om det var mitt i terminen eller om det bara var någon vecka innan lovet, så fick hon in mig. Även jag hade mina ritualer. Varje gång jag kom till en skola fick jag allas uppmärksamhet, jag sög in den och visade att jag var van vid att vara i rampljuset. Efter första dagen hade jag alltid en skara elever efter mig. Jag var lärarnas favorit också. Jag var bra i allt och störde inte på lektionerna. För andra var det kanske inte det bästa att byta skola mitt i höstterminen i nian. Men det gjorde inte mig något. Jag kunde redan allt man skulle i nian, för att inte säga mer, och lärarna uppfattade direkt att jag var en exemplarisk elev.
Men sedan kom alltid den dag då mamma kraschar och allt blir en enda stor röra. Staden som hon ena dagen bara älskade är helt plötsligt den värsta hon kan tänka sig. Sedan bestämmer hon sig för att flytta och jag har inget annat val än att packa ner allt jag vill ha kvar i en kartong och flytta med.
Jag fortsätter gå utan att veta vart jag är på väg. Och då händer det jag kommer till att tänka på det som jag alltid undviker att tänka på. Men det är oundvikligt och alltid ännu svårare när vi precis har flyttat.
Det var för två år sedan nu, en vecka innan min mamma bestämde sig för att flytta för tredje gången på fem år. Jag hade en flickvän. Hon betydde allt. Jag brydde mig inte om att mamma tjatade och sa att jag borde tänka mer på henne än på Jennifer. Jen. Det var så hon hade hetat.
Jag ruskar på huvudet, heter. Hon lever det måste hon göra. Men om sanningen ska fram så ingen aning. Det hela började med att det knackade på dörren en dag. Utanför stod Jens föräldrar. Mamman, Marie, hade rödgråtna ögon och pappan, John, hade en allvarlig min och stod med armen om sin fru.
”Får vi komma in?”, frågade han stelt.
“Visst” Jag sköt upp dörren, knappt medveten om vad jag gjorde. Jag hade tankarna på annat håll och tänkte inte på att Johns stela kroppsspråk var mycket annorlunda mot hur han brukade vara. Och inte heller tänkte jag på anledningen till varför Maries ögon var fuktiga av tårar.
“Vi har dåliga nyheter, Sakkarias.”
Med ens var jag tillbaka i verkligheten.
“Jennifer är borta. Polisen letar överallt men kan inte hitta henne.” Hans röst, knappt mer än en viskning. Jag fick luta mig framåt för att höra ordentligt. Han fortsatte:
“Man har hittat några av hennes saker i utkanten av staden, men de är för utspridda och inte till någon hjälp”
Marie brast i gråt. John strök henne över ryggen för att trösta, men tittade sedan år mitt håll igen. Blicken var plågan.
“Polisen säger att de inte kommer hitta henne om ingen ringer och ber om en lösensumma. De fruktar att hon redan kan vara död.”
Marie började snyfta hysteriskt. Hon skakade och stora, blanka tårar trillade ner för kinderna. Hon såg hemsk ut. Med det blonda, alltid så välordnade, håret som en enda stor höstack. Hon hade fort farande sina arbetskläder på sig. Det brukade hon aldrig ha vid den här tiden efter jobbet.
Jag tittade tvivlande på Johan. Jag kunde inte tro det. Jen. Min egen Jen. Kidnappad av ett par idioter och kanske till och med död. I vilket fall som helst, så var hon borta.
”Jag är ledsen”
Johns röst. Gud, vad jag önskade att det här bara var en dröm. Något som mitt huvud fantiserat ihop. En mardröm.

Veckan som följde gjorde jag inte ett skit. Praktiskt taget så satt jag bara och deppade hela tiden. Jag sökte tröst hos Jens bästa kompis Erika. Vi sa inte mycket till varandra, men det kändes tryggt att dela sin sorg med någon som kände lika dant. När den veckan hade gått meddelade min mamma att hon ville flytta till Göteborg.
”Det blir perfekt för dig”, sa hon bestämt när jag protesterade. “Du slipper ifrån den här sorgliga stämningen och kan börja om på nytt”
Jag ville inte börja om på nytt, ville inte släppa taget om hoppet att Jen fortfarande levde. Men jag såg på mamma att hon tyckte att hon hade vunnit striden. Jag lät henne tro det. Det var ingen mening med att protestera, hon fick alltid som hon ville. Min mormor hade kallat henne för bortskämd skitunge när mamma var liten.
Så vi flyttade alltså till Göteborg och nu är jag här, i Lund. Jag började bli trött så jag vände om och började gå tillbaka till huset. Huset. Jag kommer aldrig att kunna kalla det hem. Eftersom Jen inte finns här.

Det var första kapitlet. Jag har inte en aning om när andra kapitlet kommer vara klart. Men det kommer ta tid, det kan jag säga...